Hoppa till innehåll

Ansökningar om internationellt skydd ska utredas, alltid

Riksdagens förvaltningsutskott fick till sist sitt arbete med regeringens proposition om ändringar i gränsbevakningslagen färdigt sent på kvällen 30.6.2022. Nästa steg är att behandla betänkandet i plenum. 

Utskottet lade, efter en uppenbarligen lång diskussion, sist och slutligen efter en lång diskussion ett nytt moment till regeringspropositionen, 16 § 3 mom.:
”Om statsrådet har fattat ett beslut enligt 2 mom., får internationellt skydd sökas vid Finlands riksgräns endast vid ett sådant gränsövergångsställe till vilket ansökan om internationellt skydd har koncentrerats. Undantag från detta kan göras i enskilda fall med beaktande av rättigheterna för barn, personer med funktionsnedsättning och andra särskilt utsatta personer.”

Hänvisningen till 2 mom. avser statsrådets beslut med vilket gränstrafiken har begränsats och ansökan om internationellt skydd eventuellt koncentrerats till vissa gränsövergångsställen.
Detta nya moment är problematiskt och står i konflikt med till exempel rättspraxisen av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Utskottet hänvisar visserligen till denna praxis, men framhåller också upprepade gånger i sitt betänkande att det inte finns någon rättspraxis uttryckligen för situationer med instrumentaliserad invandring, och antyder att avgörandena därmed inte har någon egentlig betydelse. Det konstateras dock i utskottets betänkande att det inte finns någon allmänt godkänd definition av hybridpåverkan eller instrumentalisering av migration.

Rätten att söka asyl har bekräftats i europeiska människorättsdomstolens avgöranden om och om igen under flera års tid. Denna rätt har granskats ur olika synpunkter och förtydligats i domstolens praxis. Till exempel i avgörandet M.H. och andra mot Kroatien 18.11.2021 konstaterades att Kroatien har brutit mot förbudet mot kollektiv utvisning när en afghansk familj som påträffades på den kroatiska sidan av gränsen återsändes till Serbien utan att ta emot deras asylansökan.

Europadomstolens senaste publicerade avgörande från 30.6.2022 handlade om personer som ansökt om asyl i Polen vid Belarus gräns. Det var fråga om flera personer som hade försökt komma från Belarus till Polen sammanlagt 16 gånger under åren 2016–2017 för att söka asyl. Domstolen konstaterade att Polen brutit mot förbudet mot omänsklig behandling i människorättskonventionens artikel 3, förbudet mot kollektiv utvisning i artikel 4 i tilläggsprotokoll 4 till konventionen samt rätten till ett effektivt rättsmedel i konventionens artikel 13. Vad gäller artikel 3 konstaterade domstolen följande (inofficiell översättning):

”45. Det faktum att något förfarande där de sökandes ansökningar om internationellt skydd kunde ha bedömts inte inleddes när de sökande kom till Polens gräns 16 gånger utgjorde ett brott mot artikel 3 i konventionen. Dessutom, med beaktande av situationen i grannlandet (M.K. och andra mot Polen), har de polska myndigheterna när de har förbjudit de sökande att vistas i Polens territorium under den tid då ansökningarna granskades medvetet utsatt dem för en allvarlig risk för refoulement och behandling som förbjuds i artikel 3 i konventionen.
46. Således har det skett ett brott mot artikel 3 i konventionen.”

Samma dag, 30.6., publicerade Europeiska unionens domstol sitt utslag, som gäller Litauens undantagsåtgärder gentemot asylsökande på grund av situationen på gränsen mot Belarus (EU-domstolens pressmeddelande). Domstolen underströk varje medlemsstats skyldighet att ta emot och behandla asylansökningar, även fast inresan hade skett utanför officiella gränsövergångar.

Genom att lägga till 3 mom. till 16 § i propositionen om ändringar i gränsbevakningslagen gjorde förvaltningsutskottet medvetet en komplettering som kan bryta mot förbudet mot tillbakasändning. Det bör beaktas att statsrådet kan utöver i fråga om hybridpåverkan också besluta om att begränsa gränsövergångstrafiken även i de fall då Finland tar emot ovanligt många asylansökningar – vilket med tanke på det nuvarande antalet asylsökande i Finland kan betyda även ett litet antal.

Samtidigt påbördar utskottet nu ansvaret för bedömningen av innehållet av förbudet mot tillbakasändning och de sökandens utsatta ställning nu den enskilda gränsbevakaren eller dennes överordnade. På detta sätt ställs asylsökande vad gäller skyddet för deras centrala grundläggande rättigheter i ojämlik ställning beroende på om situationen då de kommer till Finland råkar vara sådan som anses utgöra instrumentalisering av migration eller under en tid då det kommer ovanligt många asylsökande till Finland.

Nu är det riksdagens plenum som har bollen. Vi får hoppas att propositionen ännu kommer att ändras så att den motsvarar innehållet i de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Förbudet mot tillbakasändning i 9 § 4 mom. i grundlagen gäller dock fortfarande, och dess innehåll har återigen bekräftats med Europadomstolens avgörande. Myndigheterna ska med stöd av 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses i alla situationer. Detta innebär att ansökningar om internationellt skydd alltid ska behandlas i ett adekvat förfarande.