Hoppa till innehåll

Begränsningarna i asylsökandes rättigheter – hur mår rättsstaten?

Under de tre senaste åren har i synnerhet asylsökandenas rättigheter begränsats på ett sätt som har väckt frågor om rättsstatens tillstånd. Både lagändringar och åtstramningar av tillämpningsförfarandena har gjorts i fråga om asylsökandenas ställning. Samverkan av dessa ändringar borde bedömas kritiskt. Respekten för de grundläggande och mänskliga rättigheterna bör ställas i centrum när beslut fattas om personer som befinner sig i en sårbar ställning. I asyl- och migrationspolitiken bör man sträva efter hållbara lösningar ur både individens och samhällets synvinkel.

Enligt en pilotundersökning verkar det som att Migrationsverket har gjort sökandens bevisbörda så stor att endast väldigt få asylsökande kan uppnå den nivå som förutsätts med det bevismaterial som är tillgängligt.

Det är motiverat att ifrågasätta om Migrationsverkets förändrade tillämpningspraxis är i linje med de internationella normerna. När beviströskeln bedöms ska man beakta till exempel normdirektivet samt väsentliga beslut som Europeiska människorättsdomstolen (EIT) och EU-domstolen har fattat om beviströskeln och bevisbördans fördelning. Allt detta utgör rättspraxis som är bindande för Finland. Utlänningslagen kan inte tillämpas fristående från sin bakgrund, utan den europeiska rättspraxis som gäller till exempel normdirektivet bör påverka även Finlands beslutspraxis – inte bara i fråga om slutresultatet, utan även när det gäller bedömningen av bevis.

I beslutsfattande som gäller asylsökandes rättigheter är det fråga om en särskilt viktig grundläggande och mänsklig rättighet för individen, i sista hand om rätten till ett liv och ett människovärdigt bemötande. En klar utgångspunkt i en rättsstat borde dock vara att förändringar som gäller individens rättsliga ställning alltid genomförs på lagstiftningsväg. Detta är ett ovillkorligt minimikrav när grundläggande och mänskliga rättigheter begränsas.

När tillämpningsförfarandet ändras i så betydande utsträckning utan en lagändring, väcker det frågor om överensstämmelsen med rättsstatsprinciperna, i synnerhet med beaktande av att det har varit fråga om en sårbar grupp av människor.

Vad borde göras nu?

  1. En mer omfattande undersökning av nivån på och förändringarna i det internationella skyddet borde genomföras i Finland. Denna undersökning borde inkludera olika ansöknings- och besvärsfaser.
  2. Vi kommer att föreslå en förändring i utlänningslagen. Genom lagstiftningsändringar skulle tillämpningen av artikel 4 punkt 4 i normdirektivet (2011/95/EU) tryggas så att en tidigare rättskränkning som asylsökanden upplevt betraktas som en allvarlig indikation på att sökandens rädsla för förföljelse är motiverad eller att sökanden löper en verklig risk att utsättas för allvarlig skada, om det inte finns en motiverad orsak att göra bedömningen att förföljelsen eller skadan inte kommer att upprepas.

Bloggtexten baserar sig på ett tal under publiceringstillfället av studien: Kansainvälistä suojelua koskevat päätökset Maahanmuuttovirastossa 2015–2017