Diskrimineringsoffrens åtkomst till sina rättigheter måste stärkas i den partiella reformen av diskrimineringslagen
I går (25.11.) publicerades en studie om hur diskrimineringslagen fungerar och vilka utvecklingsbehov den har. Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman höll ett kommenterande anförande på forskningsprojektets slutseminarium. I sitt tal uppmärksammade ombudsmannen hur diskrimineringsoffret bättre ska kunna utöva sina rättigheter.
Den nuvarande diskrimineringslagen trädde i kraft år 2015, då målet var att utöka skyddet mot diskriminering. Enligt en studie som publicerades idag har man gått i rätt riktning i reformen av diskrimineringslagen, men att lagen ännu inte utnyttjas i tillräcklig omfattning. Enligt studien är det också uppenbart att en del av diskrimineringen förblir dold. En partiell reform av diskrimineringslagen kommer att inledas nästa år.
Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman uppmärksammade i sitt anförande en central fråga: hur kommer ett diskrimineringsoffer åt sina rättigheter? Till exempel är diskrimineringen av människor med afrikansk härkomst i Finland bland de högsta i Europa, enligt en studie från EU:s byrå för grundläggande rättigheter. Även bland annat personer med funktionsnedsättning samt personer som hör till sexuella minoriteter och könsminoriteter upplever mycket diskriminering.
”Åtgärder för att öka rättsskyddet bör vidtas i samband med den partiella reformen av diskrimineringslagen”, betonade diskrimineringsombudsman Kristina Stenman i sitt anförande.
Ombudsmannen fäste vikt vid att grundlagsutskottet lyfte fram att det bör vara möjligt att ingripa i diskriminering i arbetslivet genom att föra ärendet till diskrimineringsombudsmannen för utredning, och eventuellt till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för behandling, då den nuvarande lagen stiftades. Detta har också föreslagits av Europarådets antirasismkommitté. Finland och Portugal är de enda EU-länderna där en oberoende diskrimineringsombudsman inte har något arbetslivsmandat. Ombudsmannen påpekade också att syftet inte är att minska det viktiga arbete som arbetarskyddsmyndigheterna gör i att ingripa i diskriminering i arbetslivet. Tvärtom måste detta arbete också effektiviseras och stödjas.
”Nu är det dags att ta ett steg framåt för att effektivisera ingripandet i diskriminering i arbetslivet”, fortsatte Stenman.
I sitt anförande föreslog ombudsmannen att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden bör ges möjlighet att bedöma även diskriminering som sker i arbetslivet.
Ombudsmannen föreslog också att diskrimineringsombudsmannen bör ges möjlighet att bedöma i synnerhet diskriminering i rekryteringssituationer. Som ett tredje viktig metod för att öka rättsskyddet för diskrimineringsoffer föreslog ombudsmannen att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden bör ges möjlighet att förordna ersättning till diskrimineringsoffer.
Ombudsmannen påpekade att studien som publicerades idag vittnar om att skyddet mot diskriminering i arbetslivet just nu fokuserar på bedömning av diskriminering som skett på grund av hälsotillstånd, och på diskriminering vid avslutande av ett arbetsförhållande. Diskriminering av etniska minoriteters arbetsliv, personer med funktionsnedsättning eller till exempel sexuella minoriteter syns knappt i arbetarskyddsmyndigheternas statistik. Det är också ovanligt att få ersättning för diskriminering.
”Den aktuella studien visar att diskriminering i Finland sällan leder till påföljder. Den nuvarande regeringen betonar starkt hur viktigt det är för dem främja likabehandling. Jag hoppas att detta också skulle synas i praktiken i en så viktig sak som att stärka rättsskyddet hos diskrimineringsoffer. Att ge diskrimineringsombudsmannen ett mandat i arbetslivsfrågor skulle vara viktigt, konstaterade Stenman avslutningsvis.
26.11.2020
