Hoppa till innehåll

Hjälp endast till ett fåtal utvalda?

Under nästan två decennier har mycket hänt i Finland när det gäller arbetet mot människohandel. Men,

Varför går det fortfarande trögt med att identifiera människohandel?

Varför styrs inte offren till myndighetshjälpen ens när denna möjlighet kan erbjudas?

Varför är skillnaden mellan den estimerade människohandeln och andelen människohandel som identifieras fortfarande så stor?

Människohandel är något som i princip alla motsätter sig. Uppfattningarna varierar om vilka medel som behöver sättas in. Samtidigt, när vi vet att offren för människohandel råkar ut för våld och utnyttjande som får allvarliga psykiska och fysiska följder, är hjälpen till offren ofta villkorlig och beroende av slutresultatet inom straffprocessen. Offrets rätt till hjälp kan upphöra om straffprocessen inte inleds eller skrider framåt.

Syftet med det straffrättsliga systemet är att bedöma om den anklagade är skyldig till det brott som hen misstänks för. Olika orsaker som är oberoende av offret eller som offret inte har möjlighet att påverka, som bevisproblem eller en lagtolkning som betonar en mytisk offerbild, kan leda till att förövaren inte döms. Trots detta kan man medge att offret har utsatts för våld eller utnyttjande. Vid till exempel rättegångar som gäller människohandel konstateras ofta att även om det enligt domstolen inte är fråga om människohandel så är gärningsbeskrivningen i sig ändå korrekt. Förövaren har utnyttjat offret på det sätt som har lagts fram men domstolen har tolkat lagen så att brottet inte anses uppfyller kriterierna för människohandelsbrott utan för något annat brott. I sådana fall kan offret bli utan hjälp.

Ärenden går heller inte alltid till domstol. Polis eller åklagare kan besluta att handläggningen av ärendet inte fortsätter eftersom man inte lyckats få bevis på att ett brott har begåtts, inte fått tag på förövaren eller eftersom kunnandet inte räcker till för att upptäcka psykologiskt våld. I sådana fall kan offren utestängas från möjligheten att få hjälp. Detta kan ske även om offret berättar allt hen känner till. När offret berättar hamnar hen i en situation där offret förutom sig själv också utsätter sina närstående både för risken för hämnd från förövarnas sida och för en uppslitande offentlighet. Offrets hjälpbehov kvarstår även om straffprocessen avslutas eller inte ens börjar.

När verksamheten mot människohandel bedöms i jämförelse med referensramen för våld mot kvinnor ter sig människohandelsoffrens situation svår. Det är svårt att föreställa sig att ett offer för annat lika allvarligt våld eller utnyttjande skulle nekas rätt till hjälp och skydd av den orsaken att utredningen läggs ner, inget åtal väcks eller ingen fällande dom uppnås. Forskare som undersöker våld mot kvinnor talar om detta förfarande som institutionaliserat våld, där staten själv orsakar utsattheten och i praktiken förhindrar att offret får hjälp genom lagstiftningen och tillämpningen av denna.

I undersökningar som gjorts på olika håll i världen om sexualbrott riktas kritik mot det straffrättsliga systemet. Även i Finland får endast en liten del av offren för sexuellt våld rättvisa genom en straffprocess. Det här har åtminstone delvis bevisats bero på mytiska eller stereotypa uppfattningar om hurdana våldtäktsoffer är, hurdant våldet i samband med våldtäkten ska te sig och vilka fysiska märken som våldet ska efterlämna på offrets kropp. Dessa mytiska uppfattningar har påståtts styra tillämpningen av lagar även då lagstiftningen i sig har försökt lindra dessa uppfattningar. Det straffrättsliga systemet har i Finland visat sig stå inför en utmanande situation när det är fråga om psykologiskt våld som är svårare att observera utifrån.

Genom att identifiera det psykologiska våldets betydelse vid människohandelsbrott samt genom att öka polisernas och åklagarnas kunnande kommer vi att göra framsteg – även om det fortfarande finns mycket arbete kvar att göra. Frågan är emellertid om detta räcker? Undersökningar har visat att offer för människohandel ofta inte vill ty sig till myndighetshjälp. Detta kan vara fallet även i Finland. För närvarande ges hjälp i huvudsak till offer för människohandel för arbetskraftsexploatering när polisen har påbörjat en förundersökning eller till asylsökande som varit offer för sexuellt utnyttjande på annat håll i Europa. Offer som utsatts för sexuellt utnyttjande i Finland har i praktiken försvunnit från myndighetshjälpens radar.

Den försämrade situationen har såvitt jag ser det påverkats av lagstiftningsförändringarna 2015 och av tillämpningen av dessa. Polisen får information om alla offer som omfattas av hjälpen även när offret har beslutat att hen inte på grund av rädsla, osäkerhet eller trauma klarar av att fortsätta utredningen av ärendet. En drivkraft i lagstiftningen har antagligen varit att möjligheten till hjälp inte ska få utgöra en faktor som fungerar som dragningskraft till landet. Den politiska uppmärksamheten tycks i stället för på skydd av mänskliga rättigheter ligga på kontroll av immigration och på förhindrande av eventuellt missbruk.

Ur detta perspektiv är det enligt min åsikt inget under att skillnaden mellan estimerad och identifierad människohandel är så stor överallt i Europa – inte enbart i Finland.  Vi begär helt enkelt för mycket av offren i utbyte. Ett starkt samband mellan straffprocessen och hjälpandet orsakar en sådan osäkerhet hos offren att de hellre väljer att avstå från myndighetshjälp även när hjälpen erbjuds dem. Detta är beklagligt ur såväl offrens som ur samhällets perspektiv. Offren blir kvar inom utnyttjandespiralen och man lyckas inte förhindra människohandeln. Baserat på min över femtonåriga arbetserfarenhet vill offren i allmänhet att rättvisa ska skipas men de behöver tid och stöd för att fatta besluten.

Trovärdigheten och godtagbarheten inom verksamheten mot människohandel har på internationellt håll delvis blivit ifrågasatt. Verksamheten anses inte vara till någon nytta för offren eller anses vara alltför krävande. Man har ifrågasatt hur godtagbart ett sådant system är där offren ses som redskap för det straffrättsliga systemet och inte som brottsoffer som är berättigade till hjälp. Möjligen upprätthålls ett sådant system av den anledning att människohandel snarare ses som ett hot som kommer utifrån än som ett samhälleligt problem inom landet.

Följderna av den valda linjen drabbar dock också de offer som bor eller uppehåller sig i Finland. I själva verket är situationen ännu svårare för offer för människohandel i Finland än för offer i utlandet. Hjälpen till offer i Finland är enligt lag ännu mer beroende av hur straffprocessen avancerar eftersom hjälpsystemets möjlighet att fortsätta erbjuda dem service är ännu mer begränsad enligt lag om straffprocessen misslyckas. Offren för människohandel är inte i jämbördig ställning ens sinsemellan.

Även om vi har lyckats få till stånd en hel del är det skäl att fundera över de institutionella faktorer som stöter bort offren från oss. Det är förståeligt att tillgången till hjälp begränsas men att ge så pass stor makt åt det straffrättsliga systemet kan leda till att offren helt enkelt väljer att lämna utanför systemet med myndighetshjälp. Skulle du gå med på att vara ett verktyg utan något löfte om vad som ska hända senare? Vi har skäl att fråga oss själva vilken sorts system vi vill bygga upp. Räcker det för oss att vi enbart kan hjälpa några få utvalda?