Hoppa till innehåll

Konsekvenserna för likabehandling ska bedömas bättre vid lagberedningen

Effektiv och korrekt bedömning av konsekvenserna för likabehandling vid lagberedningen är ett väldigt centralt sätt att främja tillgodoseendet av likabehandling i de olika livsområden i vår vardag. När likabehandling beaktas på rätt sätt vid lagberedningen bekämpar man samtidigt strukturell diskriminering. 

När lagar stiftas bedömer man alltid de konsekvenser som den nya lagen under beredning eller ändringen av en befintlig lag kommer att ha för samhället och människorna. Diskrimineringsombudsmannen har dock märkt, att konsekvenserna för likabehandling inte bedöms tillräckligt. 

Bedömningen av konsekvenserna för likabehandling bör utvecklas till exempel med följande tre åtgärder: Genom att precisera anvisningen om konsekvensbedömningarna, genom att öka utbildningen om likabehandling på ministerier och genom att öka kunskapen om de olika befolkningsgruppernas livssituationer och tillgodoseendet av deras rättigheter. 

Vi föreslog dessa åtgärder nyligen till riksdagens revisionsutskott samt till justitieministeriet vid höranden om utvecklingsbehoven för lagberedningen. 

Våra rekommendationer grundar sig på vår egen observation som även gjorts vid utredningar: bedömningen av konsekvenserna för likabehandling vid lagberedning är mycket bristfällig och dess kvalitet varierar. Vi har observerat att höranden har genomförts för sent och varit för begränsade samt att bedömningarna inte har varit tillräckligt breda, utan man har fäst uppmärksamheten på endast en av diskrimineringsgrunderna eller specialgrupperna.  Kvaliteten är varierande.

En allmänt höjt kunskapsnivå om likabehandlingsfrågor vid ministerierna skulle främja bättre bedömning av konsekvenserna för likabehandling vid lagberedningen. Framöver bör ministerierna alltid vid uppdateringar av likabehandlingsplaner granska hur bedömningen av konsekvenserna för likabehandling genomförs vid lagberedningen. Under senare år har man börjat utveckla utbildningen och åtgärderna, men det finns ännu rum för förbättringar. 

Den nuvarande anvisningen för konsekvensbedömningar vid lagberedningen är bristfällig vad gäller bedömningen av konsekvenserna för likabehandling 

Enligt 5 § i diskrimineringslagen och 22 § i grundlagen är bedömningen av konsekvenserna för likabehandling obligatorisk för myndigheterna och lagberedarna. Det är alltså inget som man vid behov kan göra avkall på när man har bråttom och känner press vid lagberedningen. Det är mycket positivt att justitieministeriet uppdaterar anvisningen som bäst. Förhoppningsvis blir anvisningen preciserad vad gäller likabehandlingen. I anvisningen bör man konstatera att man vid bedömningen ska beakta de olika diskrimineringsgrunderna, de relevanta minoritets- och befolkningsgrupperna samt de direkta och indirekta konsekvenserna tillräckligt bra ur ett intersektionellt perspektiv. Likabehandlingsbedömningen förutsätter ofta förvaltningsövergripande granskning av situationen. 

I anvisningen ska man också betona att konsekvenserna för barn utan undantag ska bedömas grundligt så att man beaktar konsekvenserna för olika barngrupper. I anvisningen bör man också konstatera att man vid lagberedningen alltid ska bedöma eventuella konsekvenser för tillgodoseendet av  ursprungsfolk samernas rättigheter. I anvisningen om konsekvensbedömningar ska man också uttryckligen hänvisa till de skyldigheter som fastställts i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Konsekvenser för personer med funktionsnedsättning ska bedömas på det sätt som förutsätts i konventionen vid alla lagstiftningsprojekt som hänför sig till människors rättigheter. 

Det är väsentligt att stärka kunskapsgrunden för att bedömningarna om konsekvenser för likabehandling kan förbättras 

Det faktum att kunskapen om diskriminering och tillgodoseendet av likabehandling och mer allmänt kunskapen om de olika befolkningsgruppers livssituationer och tillgodoseendet av deras rättigheter för närvarande är bristfällig utgör ett betydande hinder för tillräckliga bedömningar om konsekvenserna för likabehandling. Utan kunskap kan man inte bedöma konsekvenserna eller välja den bästa lösningen vid lagberedning. Statsrådet och ministerierna måste satsa på långsiktig produktion av information. 

Med dessa åtgärder skulle lagstiftningen mer effektivt stödja tillgodoseendet av likabehandling. Inom de närmaste åren bör man genomföra en egen utredning om bedömningen av konsekvenserna för likabehandling vid lagberedning. Det vore fint om vi på basis av en sådan utredning kunde se att de nuvarande bristerna har åtgärdats.