Mediernas stereotypier fördröjer tillgodoseendet av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning
De traditionella medierna har en central roll i den offentliga debatten: de förmedlar information, skapar agendan och väljer perspektiv. Rollen som informationsförmedlare framhävs när det gäller teman som publiken inte är bekant med eller som de inte får direkt information om. Den bild av funktionsnedsättningar och personer med funktionsnedsättning som medierna ger är betydelsefull, bland annat därför att mångas uppfattning om funktionsnedsättningar uteslutande grundar sig på den. Detta beror på att personer med funktionsnedsättning blir utslagna ur många livsområden, till exempel arbetslivet.
Diskriminerande attityder mot funktionsnedsättningar och personer med funktionsnedsättning förekommer och har förekommit i alla samhällen genom historien. I västvärlden har funktionsnedsättningarna länge setts – och ses delvis fortfarande – som en personlig tragedi och ett misslyckande. Det har funnits en strävan att ändra denna uppfattning ända sedan 1960-talet, då aktivister började kräva rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det främsta målet var att samhället skulle ändra sin syn på hur funktionsnedsättningar ska uppfattas: inte som ett medicinskt problem utan som en politisk och samhällelig fråga.
Attityderna mot personer med funktionsnedsättning skapas i medierna
I detta skede av den samhälleliga utvecklingen spelar medierna en viktig roll. Sättet på vilket personer med funktionsnedsättning framställs i medierna har ett enormt inflytande på den större och långsammare utveckling som påverkar både deras självbild och deras ställning i samhället. Att personer med funktionsnedsättning ännu i dag ofta framställs i en kontext som enbart fokuserar på funktionsnedsättningar, tillgänglighet eller funktionshinderservice påverkar attityderna mot dem, men även deras självbild ända sedan barndomen och ungdomen: hur de ser sig själva, sin framtid och sin ställning i samhället. Situationen kan avhjälpas genom att intervjua personer med funktionsnedsättning och konsultera dem som experter även i andra sammanhang: som anställda, studerande, sakkunniga eller användare av olika tjänster, precis som alla andra.
I diskrimineringsombudsmannens utredning om upplevelser av diskriminering i vardagen hos personer med funktionsnedsättning (Diskrimineringsombudsmannen 2016) konstaterade över hälften av respondenterna att attitydklimatet gentemot personer med funktionsnedsättning är dåligt eller mycket dåligt i Finland. När utredningens resultat diskuterades under publiceringsseminariet, lyfte många upp mediernas roll i att forma atmosfären. Negativa attityder och fördomar lever kvar delvis därför att massmedierna upprepar dem.
I medierna är personer med funktionsnedsättning antingen offer eller hjältar
Forskningsresultaten om hur funktionsnedsättningar och personer med funktionsnedsättning framställs i medierna är relativt enhetliga: oftast är bilden negativ. Medierna ger en förvriden bild av funktionsnedsättningar, personer med funktionsnedsättning och deras upplevelser av diskriminering, och denna förvrängda mediebild utgör en del av den strukturella diskriminering som personer med funktionsnedsättning utsätts för. De attityder som de möter beror inte enbart på individernas fördomar utan är en strukturell del av vårt samhälle.
Personer med funktionsnedsättning framställs i medierna antingen som hjälplösa, beroende offer eller som modiga överlevare och hjältar. Utanförskap är starkt närvarande och till och med en källa till humor. Gemensamt för olika framställningar är att funktionsnedsättningar ses som en avvikelse från normen och att personer med funktionsnedsättning skildras som bristfälliga människor. De blir inte ombedda att tala om frågor som gäller dem, utan representeras ofta av en sakkunnig utan funktionsnedsättning. Dessutom förstärker medierna bilden av funktionsnedsättningar som något skrämmande.
Olika forskare kategoriserar rollerna för personer med funktionsnedsättning i medierna på lite olika sätt, men gemensamt för dem är en medicinsk syn på funktionsnedsättningar och att en kropp med funktionsnedsättning är felaktig och måste botas. I medierna förekommer även ofta en roll som på engelska kallas för super-crip (”superinvalid”). I denna roll är personer med funktionsnedsättning exceptionella individer som är kapabla till nästan övernaturliga handlingar när de övervinner utmaningarna som deras funktionsnedsättning medför. Vardagliga saker, såsom att jobba eller att flytta hemifrån, framställs som överraskande.
Vad innebär ett vanligt liv? Och varför är det eftersträvansvärt? I medierna beskrivs livet för personer med funktionsnedsättning ofta ur perspektivet för en person utan funktionsnedsättning, det vill säga genom att jämföra det med den rådande normen. Inom ramen för normalitet fungerar jämförelsen mellan personer med och utan funktionsnedsättning i många artiklar som ett sätt att visa hur orimlig situationen är för personer med funktionsnedsättning. Med hjälp av jämförelsen förstår läsaren kanske bättre varför situationen måste ändras eller varför man är rädd eller arg. Normalitetens kontext gör det dock klart vilken dessa medieinnehålls målgrupp är – personer utan funktionsnedsättning. Sådana jämförelser kan öka känslan av utanförskap hos personer med funktionsnedsättning.
Kontrastering passar inte in i journalistik som handlar om mänskliga rättigheter
Mediernas traditionella nyhetsvärdering lämpar sig dåligt för ämnen som rör kränkningar av mänskliga rättigheter, såsom diskriminering. Medierna har en tendens att i människorättsfrågor ställa de olika parterna mot varandra, vilket i värsta fall kan innebära att en person som tillhör en minoritet blir tvungen att försvara sin mänsklighet till exempel mot en politiker, som ser den andras identitet och liv som enbart en åsiktsfråga. Sådan kontrastering, som är så typisk för medierna, ger en bild av att utövandet av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning skulle vara ett problem för någon annan eller leda till att någon annan går miste om något. Detta framhävs till exempel i artiklar som behandlar personer med funktionsnedsättning och deras skolgång eller rätt till studier.
Även om utredningen inte målar upp en rosenröd bild av medierepresentationen av personer med funktionsnedsättning, har jag lagt märke till att det pågår en positiv förändring i medierna: Trots att offerrollen fortfarande är vanligt förekommande, är det intressant att personer med funktionsnedsättning allt oftare ses som offer för samhället och inte för sin funktionsnedsättning. De utmaningar som funktionsnedsättningen medför används i artiklarna som ett exempel på hur otillgängligt samhället är, hur dåligt det fungerar och hur det misslyckas att ta hänsyn till vissa gruppers rättigheter. Även användningen av funkofobiskt språk har minskat, och personer med funktionsnedsättning får oftare representera sig själva. Detta ger ändå upphov till nya utmaningar, då en person med funktionsnedsättning eller en person som tillhör en minoritet mot sin vilja måste representera en hel minoritet.
Medierna har dock inte längre en självklar roll. Funktionshinderorganisationer, personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga är inte längre beroende av den bild av funktionsnedsättningar som de traditionella medierna ger, tack vare sociala medier. Internet och sociala medier ger personer med funktionsnedsättning möjlighet att skapa en mångsidig bild av sig själva, och i bästa fall utnyttjar de traditionella medierna denna information och drar lärdom av den. När samhället inte längre tar mediernas roll som den främsta informationsförmedlaren för givet, accepterar man inte heller automatiskt elitistiska medier, vars innehåll produceras och målgrupp består av privilegierade personer som tillhör majoriteten. I framtiden måste medierna ta mer hänsyn till dem som vanligtvis inte får sin röst hörd, och bättre inkludera minoritetsgrupper i innehållsproduktionen.
Hur kan du som journalist utveckla medierepresentationen av personer med funktionsnedsättning?
1) Fundera på vems perspektiv artikeln representerar. Vem är till exempel den avsedda läsaren? Tillhör personer med funktionsnedsättning denna läsargrupp?
2) Intervjua personer med funktionsnedsättning i roller som inte har med deras funktionsnedsättning att göra.
3) Fundera på vem som får sin röst hörd i dina artiklar om personer med funktionsnedsättning. Vem är det som representerar personer med funktionsnedsättning och deras åsikter?
4) Ägna uppmärksamhet åt de ord som du använder för att beskriva funktionsnedsättningar och personer med funktionsnedsättning. Framställer du personer med funktionsnedsättning antingen som offer eller som hjältar? Är de aktiva aktörer eller passiva objekt i artikeln?
Detta blogginlägg publicerades ursprungligen i guiden Kenen tietoo framställd av RareMedia.
