Okänd framtid för offer för människohandel
Förra veckans fredag publicerade diskrimineringsombudsmannen och Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI) en utredning de gjort tillsammans: ”Okänd framtid: utredning över hur lagstiftningen gällande hjälp för offer för människohandel fungerar” (på finska). Vår utredning, som baserar sig på ett omfattande empiriskt material, tyder på att lagstiftningen som gäller hjälp för offer för människohandel (den så kallade mottagningslagen) inte stödjer identifieringen av alla offer för människohandel och hänvisningen till myndighetshjälp.
Så många som 65 procent av de offer som hänvisats till hjälpsystemet för offer för människohandel har en bakgrund som asylsökande. Deras betydande andel av de offer för människohandel som sökt sig till hjälpsystemet förklaras inte enbart av det ökade antalet personer som kom till Finland 2015 och sökt asyl i Finland. Vår utredning visar att till exempel yrkesutbildade personer inom den kommunala social- och hälsovården knappt alls hänvisar offer för människohandel till hjälpsystemet. Också antalet offer som hänvisats till hjälpsystemet av en organisation är ganska lågt. Vår utredning tyder också på att de offer för mäniskohandel som utnyttjats sexuellt i Finland i praktiken står utanför myndighetshjälp. Orsaken är antingen att det inte förekommer sexuellt utnyttjande med anknytning till människohandel i Finland eller att myndigheterna inte har vetskap om offren. Av såväl vår utredning som av de anföranden som de representanter för organisationer höll vid seminariet i samband med publikationen framgår att de offer för människohandel som organisationerna identifierat inte vågar söka sig till hjälpsystemet på grund av att hjälpen och straffprocessen är starkt sammankopplade. Det att straffprocessen är oförutsägbar och polisens resurser otillräckliga gör situationen särskilt utmanande. Även om tillgången till fortsatt hjälp är beroende av hur straffprocessen framskrider, har Finland fortfarande ingen specialiserad undersökningsenhet för människohandelsbrott. Vi rekommenderar att en sådan undersökningsenhet inrättas.
Dessutom visar vår undersökning att mottagningslagen om hjälp till offer för människohandel och dess tillämpningspraxis inte verkar motsvara de internationella och EU-rättsliga skyldigheter som förbinder Finland. Rättsläget är särskilt utmanande för de offer som är finländska medborgare och har rätt att vistas i landet. I ett projekt för en reform av mottagningslagen var ett av lagberedarnas orosmoment att hjälpsystemet inte får bli en så kallad dragningskraft som lockar folk till landet och att hjälpsystemet inte får gömma människor som inte har tillstånd att vistas i landet. Därför beslutades att hjälpen och straffprocessen ska vara nära sammankopplade. Det är paradoxalt att man samtidigt begränsade den rätt till hjälp och skydd som finländska medborgare och offer för människohandel som vistas lagligt i landet har. I utredningen rekommenderar vi att kopplingen mellan hjälpen och straffprocessen minskas så att lagstiftningen och tillämpningen av lagen bättre överensstämmer med den internationella rätt och EU-rätt som förbinder Finland. Den internationella rätten och EU-rätten förbjuder en situation där villkoret för att offren ska få hjälp är att de deltar i straffprocessen.
Vår utredning visar att det i lagstiftningen och strukturerna kring hjälpen till offer för människohandel finns sådana luckor som förhindrar förverkligandet av vissa rättigheter för offer för människohandel. I Finland förverkligas hjälpen till offer för människohandel genom en så kallad tvådelad modell där kommunerna ansvarar för att hjälpa de offer som har en hemkommun i Finland medan förläggningen i Joutseno ansvarar för att ordna hjälpåtgärder för de offer som inte har någon hemkommun. Enligt vår utredning känner kommunernas social- och hälsovårdsväsenden inte till mottagningslagen, som gäller hjälp till offer för människohandel, och den särskilda ställning som offer för människohandel har som mottagare av tjänster förverkligas inte i kommunerna. Offer för människohandel får alltså inte alltid de tjänster som de enligt lagen har rätt till. Bland offren finns också finska medborgare som hör till majoritetsbefolkningen.
Situationen förklaras av det faktum att lagstiftningen om hjälp till offer och dess tillämpning är splittrad. Mottagningslagen är lagstiftning som omfattas av inrikesministeriets förvaltningsområde trots att offren hjälps inom ramen för det kommunala social- och hälsovårdsarbetet, vars reglering ligger på social- och hälsovårdsministeriets ansvar. Kommunerna har utöver Kommunförbundets cirkulär inte fått några anvisningar om hur mottagningslagen tillämpas i arbetet för att hjälpa offer. Kommunens anställda har lämnats helt ensamma. Vi rekommenderar att lagstiftningen om hjälp till offer för människohandel görs tydligare. Detta skulle kunna göras till exempel genom att stifta en separat lag under ledning av social- och hälsovårdsministeriet eller genom att inkludera den särskilda ställning och rätt till hjälpåtgärder som offer för människohandel har i den allmänna lagstiftningen som berör social- och hälsovården och genom att trygga att kommunerna – och de framtida landskapen – får tillräckligt med handledning och information. Samtidigt bör medborgarorganisationernas verksamhetsförutsättningar stärkas. Vi måste erkänna vikten av det identifierings- och stödarbete de utför och trygga deras finansiering på lång sikt.
Vår utredning efterfrågar en värdediskussion om etos för hjälparbetet avsett för offer för människohandel i Finland och vilka principer som styr hjälparbetet för offer för människohandel. Offren för människohandel har ofta blivit offer för allvarligare utnyttjande än många av oss ens kan föreställa sig. Även om människohandel kan verka som ett marginellt samhällsproblem, är det fråga om en grundlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och offren för en sådan kränkning har särskilda rättigheter. Människohandeln som fenomen förändras och våra insikter om den ökar hela tiden. De lagstiftningsstrukturer och strukturer för myndighetsverksamheten som skapades i tiderna svarar inte längre mot de behov som offren för människohandel har. Vår utredning visar tydligt att alla offer för människohandel inte får hjälp i nuläget. Därför är det skäl att ändra på lagstiftningen och strukturerna.
Jag uppmuntrades av hur familje- och omsorgsminister Saarikko tog emot och kommenterade vår utredning och dess rekommendationer vid publikationstillfället. Vi kan hjälpa offren för människohandel om vi bara vill. Jag samarbetar gärna även i fortsättningen med social- och hälsovårdsministeriet och andra aktörer för att bättre kunna trygga att offer för människohandel får tillgång till hjälp. I april ger diskrimineringsombudsmannen sin första berättelse till riksdagen. I samband med behandlingen av berättelsen ges riksdagen också möjlighet dra upp riktlinjer för hur lagstiftningen kring hjälp till offer för människohandel ska utvecklas i framtiden.
