Svenskans ställning en demokratifråga för Finland och Europa
Idag, den 6 november firas den svenska dagen, dagen som sedan 1908 förenar hela svensktalande Finland. 6 november 1632 var kung Gustav II Adolfs dödsdag och har högtidlighållits i Sverige sedan 1800-talet. Först som en hyllning till den gamla stormaktstiden medan den idag främst uttrycks genom uppkomsten av Gustav Adolfs bakelser i konditoriers hyllor. I Svenskfinland har dagen däremot fått en mera principiell betydelse. Instiftandet av svenska dagen markerade förenandet av den svenska minoriteten och vikten av det svenska kulturarvets och svenska språkets bevarande och fortlevnad i Finland.
Frågan är alltjämt viktig och högaktuell. Europarådets kommitté för minoritetsrättigheter publicerade förra veckan sina rekommendationer för Finland. I dem uttrycktes en stor oro för svenskans sviktande ställning. Trots språkets starka lagliga ställning saknar många svensktalande en faktisk möjlighet att använda sina språkliga rättigheter. Inte minst har sådana brister uppmärksammats inom socialtjänsten och hälsovården, alltså i situationer då en person kan vara i ett sårbart läge och ha ett särskilt behov av att kunna använda sitt modersmål. Detsamma gäller rättsliga processer. Diskrimineringsombudsmannen har därför initierat ett ärende inför diskriminerings- och jämställdhetsnämnden om just rätten att använda svenska i polishäkte.
Europarådet har också fångat upp den på sikt kanske allra mest allvarliga utvecklingstrenden gällande svenskan i Finland, nämligen att inte heller den sedan länge gällande principen om och konsensusen kring Finland som ett tvåspråkigt land längre är självklar. Brister i servicen på svenska i de samhälleliga funktionerna kan återspegla denna allvarliga utveckling. Europarådet rekommenderar därför regeringen att omedelbart vidta åtgärder för att säkerställa tillgången till service på svenska i de viktigare samhällsfunktionerna, något som även förutsätter fördelning av tillräckliga resurser och tillsyn för efterlevnad.
I det hårdnande samhällsklimatet har svensktalande också fått känna av en tilltagande aversion mot sin språkgrupp. I mångt och mycket liknar detta situationen för andra minoriteter, men med den skillnaden att uttalanden gällande svensktalande ofta bygger på en illusion om orättmätiga privilegier på bekostnad av finskan och andra minoritetsspråk. Det är därför viktigt att man från olika samhällsfunktioners sida kontinuerligt för fram de historiska och nutida skälen för Finlands tvåspråkiga status. Lika viktigt är det att överlag upplysa vikten av ett gott förhållningssätt gentemot ett lands minoriteter som en av demokratins viktiga grundvalar. Att majoriteten till varje pris utövar sin makt över minoritet är inte en hållbar och modern form av demokrati. Utan att ge minoriteter en röst kan man inte skapa ett samhälle med delaktighet och långsiktigt goda relationer.
Jag har själv genom 40 års vistelse i Sverige fått uppleva vilken betydelse det hade där att finskan vid millennieskiftet fick status som ett nationellt minoritetsspråk. Såväl på personligt plan som finsktalande och som i ansvarig ställning engagerad i minoritetsfrågor har jag med glädje kunnat följa en starkt positiv utveckling sedan dess. Synen på finsktalande i Sverige har en lång historia som präglats bland annat av de en gång ojämnbördiga relationerna inom det forna gemensamma riket, av Sveriges historiskt starka assimileringspolitik i skolväsendet, och av tillgången på finnar som en lågutbildad arbetskraftsreserv. Ännu i början av 1980-talet var finskan ett tydligt lågstatusspråk som viskades fram i Stockholms offentliga rum. Idag sjunger unga stolta ut sina budskap på finska. Ännu är det långt kvar innan språkrättigheterna blivit verkställda fullt ut och Europarådets kritik är inte heller nådigt mot Sverige. För denna process har dock det viktigaste redan skett, en ändring i synen på språkets ställning i landet.
Finland har, såsom också Europarådet konstaterar, en lång tradition och ett väl utvecklat juridiskt ramverk för att säkerställa svenskan sin plats som ett av landets officiella språk. Det är angeläget att markera vikten av att hålla fast vid denna tradition och att inte låta språkets ställning urholkas i praktiken. Europa behöver förebilder.
