Hoppa till innehåll

Undre åldersgränser i bibliotek: en grupp får inte straffas

Yle kom nyligen med nyheten att biblioteket i Kouvola överväger att införa en undre åldersgräns. Orsaken till detta uppges vara att ungdomar orsakar skadegörelse och uppför sig störande. Diskrimineringsombudsmannen får med jämna mellanrum vetskap om liknande fall. Man vill utesluta ungdomar som grupp ur ett visst utrymme eftersom vissa representanter för åldersklassen har ”härjat” i utrymmena.

Det är klart att man får och ska ingripa i osakligt beteende. Kommunen kan med stöd av lagen om allmänna bibliotek meddela en biblioteksanvändare ett tidsbegränsat förbud att använda ett visst bibliotek, om biblioteksanvändaren upprepade gånger stör bibliotekets verksamhet eller skadar bibliotekets egendom. Ett användningsförbud får dock meddelas för högst 30 dagar och det ska alltid gälla en enskild kund.

Ett till ungdomar riktat användningsförbud att använda biblioteket efter ett visst klockslag skulle vara ett slags gruppstraff, vilket inte kan accepteras. Var och en ansvarar endast för sitt eget beteende och det är inte myndighetens uppgift att dela in biblioteksanvändare på basis av förbjudna diskrimineringsgrunder såsom ålder, ursprung, hälsotillstånd eller funktionsnedsättning.

 Enligt Finlands grundlag ska det allmänna trygga allas kulturella rättigheter, det vill säga i det här fallet rätten att använda bibliotekets tjänster. Genom att införa en åldersgräns för att komma in till biblioteket skulle biblioteket lägga sig i minderårigas grundläggande rättighet att bilda sig inom ramen för verksamhet som ordnas med skattemedel.

Biblioteken är också myndigheter som är skyldiga att främja likabehandling i all sin verksamhet. Dessutom kräver FN:s konvention om barnets rättigheter att barns rättigheter att delta i allt kultur- och konstliv ska främjas.

Diskrimineringslagen förbjuder åldersdiskriminering. Man måste hitta en grund i lagstiftningen för förbudet för att tillämpningen av en åldersgräns i myndighetsverksamhet inte ska betraktas som diskriminering. Och detta i sig är inte ens tillräckligt: det ska finnas ett godtagbart mål med förbudet och metoderna för att nå målet får inte vara överdimensionerade. Man måste alltså välja ett sätt som i så liten utsträckning som möjligt begränsar likabehandlingen.

En lugn biblioteksmiljö är visserligen ett godtagbart mål, men skulle målet kunna nås genom metoder som i mindre grad begränsar likabehandlingen av biblioteksanvändare än att utesluta minderåriga ur tjänsterna på kvällar?

Det kan vara billigt och lockande för kommunen att upprätthålla självbetjäningsbibliotek som fungerar utan personal. Ekonomiska skäl är emellertid inte en hållbar motivering till att pruta på jämlikhet och barnens rättigheter i myndighetsverksamheten.