En av de finaste upplevelserna av att ha lyckats under min karriär är Finlands nationella rapportör om människohandels första berättelse till riksdagen och riksdagens grundliga behandling av den. I efterhand kan man se att berättelsen ändrade sättet på vilket vi betraktar människohandel i Finland och att den direkta rapporteringen till riksdagen av en oberoende människohandelsrapportör kan påverka såväl lagstiftningen som praxisen.

Dåvarande minoritetsombudsmannen hade inte mycket resurser för att skriva berättelsen, men man beslöt ändå att satsa på att föra fram den undersökningsbaserade informationen. Rapporteringen byggde på kunskap och undersökningar och med sina konkreta åtgärdsrekommendationer avvek den från många andra berättelser som lämnas till riksdagen. Att inleda en tillräckligt grundlig process krävde direkt kontakt med bland annat riksdagens kvinnonätverk och nätverk för mänskliga rättigheter för att berättelsen skulle behandlas i flera utskott. Flera riksdagsledamöter engagerade sig i ärendet, vilket resulterade i att berättelsen och människohandeln som tema lyftes upp i diskussioner, höranden, kvinnonätverket och den allmänna medvetenheten.

Människohandel var nytt som tema på den tiden. Det fanns ingen koordinering och inga metoder för utvärdering av verksamheten mot människohandel i Finland. Berättelsen gav en stark impuls för den verksamhet som i dag är etablerad och övergripande. Riksdagen godkände rekommendationerna i berättelsen utifrån arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande och förpliktade statsrådet att vidta åtgärder för att genomföra dem. Ett exempel på åtgärderna är ändringarna i strafflagen, som har förbättrat identifieringen av människohandel i brottsprocessen och stärkt offrets rättsliga ställning. Berättelsen omfattade olika förvaltningsområden på ett övergripande sätt och utifrån berättelsen började ministeriernas tvärsektoriella koordineringsgrupp bereda genomförandet av rekommendationerna.

Speciellt stort var att riksdagen förpliktade också myndigheterna att lämna en redogörelse till minoritetsombudsmannen över åtgärderna de hade vidtagit för att genomföra åtgärdsrekommendationerna i människohandelsrapportörens berättelse. Detta var exceptionellt och med denna rekommendation stärkte riksdagen rapportörens mandat.

När jag nu ser på saken ur riksdagens perspektiv, glöms olika rapporter i berättelseform tyvärr ofta i bokhyllan och behandlas inte grundligt i riksdagens utskott. Sällan har riksdagen gett specifika rekommendationer att genomföra utifrån berättelserna. Riksdagsbehandlingen av människohandelsrapportörens berättelse var en banbrytare och stärkte beslutsfattarnas möjligheter att försäkra sig om att lagstiftningen omsätts i praktiken.  Undantagsvis var det inte statsrådet som gav initiativ till riksdagen om ändring av lagstiftningen, utan riksdagen förutsatte lagstiftningsmässiga åtgärder direkt utifrån berättelsen. Retrospektivt betraktat har nästan alla rekommendationer av riksdagen genomförts.

Förutom till de inhemska språken översattes berättelsen till engelska och den fick ett mycket positivt internationellt mottagande. I internationella sammanhang är det exceptionellt att en sådan rapport lyfter fram statliga utmaningar och brister i arbetet mot människohandel. Sedermera har man förstått att självkritiken är ett tecken på att man förbinder sig vid arbetet mot människohandel. I alla länder finns det säkert sådant som borde förbättras.   Om en stat nuförtiden meddelar att de inte har problem med människohandel visar det att staten inte gör någonting. Att däremot berätta om problem avspeglar att staten arbetar med fenomenet på allvar. 

Också människohandelsrapportörens starka och oberoende mandat i Finland, som grundar sig på lag, rönte internationell uppmärksamhet. Den omfattande rätten till information och rätten att rapportera direkt till riksdagen är också unika i internationell kontext.