Jag blev bekant med människohandelsfrågan i slutet av 1990-talet. Jag reste då runt i Baltikum och Norden för att kartlägga organisationers beredskap att hjälpa människohandelsoffer som utsatts för sexuellt utnyttjande. På den tiden talade man inte särskilt mycket om arbetsrelaterad människohandel.

Den numera avlidne direktören för Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI) Kauko Aromaa deltog våren 2007 i ett nordiskt expertmöte sammankallat av svenska Arbetsmarknadsdepartementet. Vid mötet konstaterades att det inte finns tillräckligt med kunskaper om arbetsrelaterad människohandel. I och med det fick vi inom HEUNI idén om att vi skulle inleda forskning inom det här, ”nya” ämnet. Inom ramarna för FLEX-projektet samlade vi tillsammans med mina kolleger Anniina Jokinen och Minna Viuhko det första omfattande materialet om arbetsrelaterad människohandel i Finland. Vi intervjuade såväl experter som offer för arbetsrelaterat utnyttjande och vi läste förundersökningsmaterial, domar och nyheter. 2011 publicerades forskningsrapporten ”Ehdoilla millä hyvänsä” (”På vilka villkor som helst”) där vi beskrev fenomenet och hävdade att arbetsrelaterad människohandel förekommer i Finland även om inte en enda dom hade förkunnats vid den tidpunkten. Vi gjorde också den uppföljande undersökningen ”Tuulikaapissa on tulijoita” (”I farstun finns det alltid nån som vill komma in”) där vi särskilt granskade den praxis inom restaurang- och städbranschen som gjorde det möjligt att utnyttja utländska arbetstagare som hade en svag ställning på arbetsmarknaden. Till slut skrev jag också min doktorsavhandling (på engelska) om ämnet inom rättssociologi och granskade där fenomenet ur ett mer strukturellt perspektiv.

Det har hänvisats till HEUNI:s forskning i såväl domstolars avgöranden i Finland som i regeringspropositioner. Jag har föreläst om ämnet för representanter för fackförbund och organisationer, för arbetstagare inom socialsektorn, för arbetsskyddsmyndigheter, för poliser, för åklagare och föredragande vid hovrätter samt talat om ämnet vid diskussionsmöten i riksdagen, vid regeringsförhandlingar och vid olika tillställningar utomlands. Jag vågar påstå att HEUNI:s undersökningar på ett betydande sätt har bidragit till att arbetsrelaterat utnyttjande har erkänts som ett viktigt samhälleligt och kriminalpolitiskt fenomen i Finland samt till att man i Finland har förstått hurdant utnyttjande som kan uppfylla rekvisit för människohandel.

Vi funderar inom HEUNI ofta på vilken inverkan vårt arbete har och på hur svårt det i slutändan är att mäta samhällelig inverkan. När det gäller arbetsrelaterat utnyttjande kan jag ändå med säkerhet säga att det arbete som vi utfört tillsammans med många andra instanser har varit effektivt och betydelsefullt.