Att inrätta mandatet för den nationella rapportören om människohandel föreslogs första gången i handlingsplanen mot människohandel, som godkändes år 2005. Jag fungerade som ordförande för arbetsgruppen som utarbetade planen. Då var tanken att genom att samla in information självständigt och oberoende och analysera den samt genom att ge utvecklingsförslag skulle verksamheten mot människohandel i Finland effektivt kunna främjas. Så har också skett; mandatet har visat sig vara mycket välfungerande. Rapportören har lyckats öka medvetenheten i samhället och väcka de yrkespersoner som berörs av frågan till insikt om människohandeln. Ett stort steg framåt har tagits i verksamheten mot människohandel.

Perioden då grunden för den nationella människohandelsrapportörens mandat lades var en positiv erfarenhet. Vi upplevde att vi arbetade för rätt sak och att många andra också betraktade angelägenheten som viktig. Människohandeln ansågs och anses säkert fortfarande i viss mån vara ett svårgripbart fenomen: vad är människohandel och på vilket sätt borde Finland ingripa i den här internationella, gränsöverskridande brottsligheten? Allt som allt skapades mandatet i gott samförstånd och också inrikesministeriet hade en central roll som lagstiftare.

Mandatet grundar sig väldigt starkt på internationella normer och exempel.  Därför var det klart att rapportören ska vara en självständig och oberoende myndighet. Det var naturligt att anknyta rapportörens mandat till minoritetsombudsmannen (nuförtiden diskrimineringsombudsmannen), även om arbetet skiljer sig från ombudsmannens övriga arbete. Det var nödvändigt att föreskriva om rapportörens mandat i lag, eftersom det ansågs viktigt att rapportören har rätt och är skyldig att rapportera till riksdagen om utvecklingen av arbetet mot människohandel och om missförhållanden som observerats, och på så sätt lyfta fram fenomenet och läget i arbetet för att motverka det för politisk diskussion och föremål för beslutsfattande. En sådan ställning är exceptionell också internationellt.

Omfattande rätt till information betraktades som nödvändig när mandatet formulerades. Människohandel var ännu då ett relativt obekant fenomen och rapportörens arbete skulle inte kunna skapa samma mervärde som i dag utan omfattande rätt till information. När mandatet byggdes upp förhöll man sig pragmatiskt till saken, det sågs som ett verktyg bland andra.

Elementen i rapportörens behörigheter har senare visat sig vara bra och nödvändiga. Som arbetssätt valdes att samla och analysera information samt att föra slutledningarna och rekommendationerna baserade på processen vidare. Detta har visat sig vara ett hållbart sätt att agera. Rapportören har ända från början sett på människohandeln och arbetet för att motverka den ur ett människorättsperspektiv med grund i internationell rätt. Detta har varit viktigt för att förbättra offrens ställning och trygga deras rättigheter.

Människohandel är ett utbrett samhälleligt fenomen med anknytning till arbetet och uppgiftsfältet för yrkespersoner i många branscher. Fenomenet ändrar också ständigt karaktär, vilket medför att det grundläggande budskapet om att det förekommer människohandel i Finland säkert måste föras fram också framöver. Antalet yrkespersoner och institutioner som arbetar för att motverka människohandel har vuxit jämfört med för tio år sedan. Också kunskapen är större. Det har varit fint att se.