Första gången jag stötte på människohandel som företeelse var vid övergången till 2010-talet när Finlands nationella rapportör om människohandel höll en föreläsning. Frågan föll i glömska för flera år framöver tills jag en gång av en advokat fick höra om två indiska män som inte hade några språkkunskaper och som hade utnyttjats på sin dåvarande arbetsplats. Jag kommer ihåg hur det ringde en klocka i bakhuvudet på mig.

Tillsammans med min kollega började jag stava mig igenom strafflagen och vi funderade på om brottsrekvisiten för människohandel uppfylls. Frågan var helt ny inom vår förvaltning och jag fick inte ens tillstånd att beställa tolkar inför förhöret av arbetstagarna. Jag fick hur som helst värdefulla råd av rapportören om människohandel för att reda ut fallet och jag fick till och med ett löfte om att avgiften för tolkning skulle tas omhand.

Tyvärr blev utredningen av ärendet den gången på hälft för min del. Min chef konstaterade att utredning av människohandel inte hör till mina arbetsuppgifter eller överhuvudtaget ens hör till arbetarskyddsförvaltningens mandat. Ärendet hade emellertid öppnat mina ögon och efter ett långvarigt samarbete blev resultatet att vi till slut fick officiella anvisningar som gällde inom arbetarskyddsförvaltningen och där det klart och tydligt konstaterades att varje arbetarskyddsinspektör har i uppgift att hjälpa offer för människohandel.

Efter en mödosam inledning har det goda samarbetet mellan olika aktörer gjort att Finland har blivit ett av de europeiska länder där man exceptionellt väl kan identifiera personer som fallit offer för utnyttjande av arbetskraft.