Berättelser om arbetet mot människohandel

Under den nationella människohandelsapportörens jubileumsår 2019 vill vi lyfta fram framgångshistorier inom arbetet mot människohandel.  Med hjälp av berättelserna vill vi berätta om det viktiga pionjärarbete som alla dessa sakkunniga inom arbetet mot människohandel har utfört.

De sakkunnigas inlägg om arbetet mot människohandel

null Låt oss göra Finland till ett land där det inte finns risk för människohandel

Låt oss göra Finland till ett land där det inte finns risk för människohandel

Jag minns fortfarande situationerna för nästan 20 år sedan väl, när jag försökte övertyga olika aktörer om att det förekommer människohandel i Finland. Det var som om jag hade berättat sagor. Inte en enda dom för människohandel hade fällts och hjälpsystemet för offer för människohandel existerade inte ens. Min uppfattning var att det fanns något som vi inte hade uppmärksammat. Utifrån det brottsmaterial som jag hade samlat in stod det klart att människohandel förekommer i Finland. Den hade bara andra benämningar – koppleri, ockerliknande diskriminering i arbetslivet.

Mandatet för den nationella människohandelsrapportören inrättades för drygt tio år sedan för att främja verksamheten mot människohandel och ge förslag på utveckling av verksamheten. I vår första redogörelse till riksdagen konstaterade vi att straffansvaret i människohandelsärenden inte verkställs och att rättvisa för offren nästan aldrig skipas. Redogörelsen lyfte fram människohandeln i den offentliga och politiska diskussionen i Finland.

En väsentlig del av den nationella människohandelsrapportörens arbete har gått ut på att berätta vad människohandel egentligen handlar om: tvångsmässiga omständigheter, psykiskt våld, manipulation, att framkalla skam, att underkasta och underkastas, alternativlöshet, rädsla, att leva utan skyddsnät, fattigdom, skuldspiraler, ensamförsörjarskap, rusmedel, ungdom och vilja att uppnå drömmar. Kort sagt att berätta om människohandelns dynamik, som tydliggör varför så många människohandelsoffer utsätts för utnyttjande och upplever det som svårt, till och med omöjligt, att be om och få hjälp eller att ta sig ur spiralen av att bli utnyttjad. Att förstå den psykiska dynamiken har utan tvekan gjort det lättare att ingripa i människohandeln, verkställa straffansvar och trygga offrens rättigheter i Finland.

Människohandeln är en skildring av en värld, som de flesta människor aldrig ser – och det är kanske bra. Den är en skildring om strävan efter ekonomisk vinning, grymhet, våld och utnyttjande av människor i utsatt ställning. Människohandeln upprör, skapar känslor av tvivel och hopplöshet och får många som hör om den att fråga hur det är möjligt, kan det vara sant – i Finland.

Framför allt är människohandeln ändå en skildring av samhällets missförhållanden och misslyckanden. Jag är övertygad om att vi just med samhällsstrukturerna kan påverka människohandeln: med lagstiftningen, servicenätet, det straffrättsliga systemet och tillräckliga resurser för myndigheter och medborgarsorganisationer. Människohandeln är ingen naturlag. Människohandeln kan förhindras, offren kan hjälpas och förövaren kan ställas till svars för sina gärningar, om vi vill.

Regeringsprogrammet ger goda förutsättningar för utvecklingen av verksamheten mot människohandel. Det vore viktigt att människohandelsoffren skulle få hjälp oavsett under vilken benämning det utnyttjande som de utsätts för utreds eller oavsett för vilket brott förövarna åtalas eller döms. Hjälp borde vara tillgänglig också då offret inte kan göra en brottsanmälan eller då brottsprocessen till exempel på grund av bristande bevis inte kan fortsätta. Lyckade brottsprocesser borde främjas genom att en utredningsgrupp tillsätts vid polisen.

Verksamheten mot människohandel borde reformeras så att offren skulle ha tillgång till likvärdig hjälp inom hela landet och så att tryggt boende skulle ordnas för människohandelsoffren, vilket skulle föreskrivas i lag. Det vore också väsentligt att se på hjälpen till människohandelsoffren som en helhet och att effektivt förebygga att offren på nytt utsätts för utnyttjande. Jag hoppas att en koordinator för verksamheten mot människohandel kommer att stöda uppnåendet av dessa mål.

Grunden för arbetet mot människohandel har lagts och mycket har åstadkommits. Vi måste emellertid vara alerta för att hålla jämna steg med det föränderliga människohandelsfenomenet och helst ligga före det. Bäst vore om vi på ett bättre sätt än för närvarande skulle lyckas förhindra att människohandel överhuvudtaget förekommer. Med tanke på situationen om tio år hoppas jag att de aktörer som ansvarar för utvecklingen av arbetet mot människohandel fattar kloka beslut idag och satsar på arbetet mot människohandel. Arbetet mot människohandel behöver nu framför allt personer som skapar de följande framgångshistorierna.