Rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Funktionsnedsättning är en av de vanligaste diskrimineringsgrunder på grund av vilka man kontaktar diskrimineringsombudsmannen.

Lagstiftningen och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning är formellt sett bra i Finland, men det finns problem med att kunna utnyttja rättigheterna. I diskrimineringsombudsmannens arbete kommer det fram problem som hänför sig till exempel till funktionshindertjänster, tillgänglighet och tillgången till tjänster.  En viktig faktor bakom de problem som personer med funktionsnedsättning möter är de negativa inställningarna och bristen av information.

Diskriminering på grund av funktionsnedsättning

Personer med funktionsnedsättning blir utsatta för diskriminering på flera livsområden. En stor del av diskrimineringen beror på samhällsstrukturer, såsom otillgänglig byggd miljö eller lagstiftning som upprättats ur perspektivet av människor utan funktionsnedsättning. 

Vid kontakter med diskrimineringsombudsmannen har det kommit fram diskriminerande förfaranden eller enskilda situationer såväl inom småbarnspedagogiken, grundskolan och studier som inom arbetslivet och när man agerar som konsument. Kontakterna har handlat om personer med funktionsnedsättning i olika åldrar. Det har varit fråga om till exempel brister i specialarrangemang, försummelse av en persons individuella behov, diagnoser eller brister i diagnoser, hjälpmedel eller nödvändiga tjänster.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) gäller i Finland sedan sommaren 2016. Konventionen omfattar personens hela livscykel och säkerställer lika rättigheter för alla oberoende av funktionsnedsättning. Konventionens definition av en funktionsnedsättning är omfattande. De centrala principerna av funktionshinderkonventionen är jämlikhet, icke-diskriminering, inflytande, delaktighet och tillgänglighet. Det finns fortfarande problem vid tillämpningen av konventionen. Ett av de största problemen är att informationen om konventionen och dess tillämpning är bristfällig.

Rimliga anpassningar främjar likabehandling 

Myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare samt leverantörer av varor och tjänster ska göra rimliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning. Med anpassningarna säkerställer man likabehandling av personer med funktionsnedsättning i enskilda situationer. Enligt diskrimineringslagen är vägran att genomföra rimliga anpassningar diskriminering. Vid bedömningen av rimliga anpassningar ska man i första hand beakta behoven hos personen med funktionsnedsättning.

På skolor och läroinrättningar kan rimliga anpassningar göras till exempel genom att förse klassrummen med nödvändiga hjälpmedel, utveckla möjligheterna att avlägga studier på olika sätt och anpassa undervisningen.

I arbetslivet kan rimliga anpassningar innebära att anpassa arbetsstationen enligt arbetstagarens behov eller att införa olika arbetsmetoder eller informationstekniska arrangemang. 

På restauranger kan anpassningen vara till exempel att man berättar om menyn till en kund med nedsatt syn. Vad gäller kunder med nedsatt hörsel ska man tala tydligt och rikta blicken mot kunden. En teckenspråkstolk ska användas alltid när en kund har tagit en tolk med sig.

  • Anpassningarna ska i varje enskild situation motsvara behoven hos personen med funktionsnedsättning. I regel kommer behovet fram då man berättar om det.
  • Rimligheten bedöms från fall till fall och anpassningarna kan genomföras på olika sätt i olika situationer.
  • En anpassning som orsakar orimlig ekonomisk eller annan belastning omfattas inte av förpliktelsen: till exempel kan en liten butik inte förväntas genomföra lika stora anpassningar som stora varuhuskedjor. 

Rimliga anpassningar gäkker uttryckligen också innehållet i en myndighets tjänster. Rimliga anpassningar ska iakttas till exempel vid myndighetsbeslut, till exempel i beslut om funktionshinderservice eller skolskjutsar. 

Ett tillgängligt samhälle är en förutsättning för delaktighet och jämlikhet

Ett samhälle som har planerats så att det är lämpligt och tillgängligt för alla utgör en av de grundläggande förutsättningarna för ett jämlikt liv. 

Tillgängligheten omfattar till exempel:

  • tillgänglig passage i byggd miljö och i byggnader, tillgänglig toalett
  • tillgänglighetsförordningen (241/2017) och även mer ambitiösa tillgänglighetslösningar 
  • fungerande ljud- och ljusförhållanden (t.ex. kort efterklangstid, bländfri belysning)
  • taktila skyltar, fungerande färger och kontraster, ljudsignaler 
  • fungerande induktionsslingor på auditorium och tjänsteställen
  • tillgängliga allmänna kommunikationer (t.ex. användbarheten av maskiner för stämpling av biljetter, låggolvsbussar, auditiva och visuella meddelanden, interoperabilitet mellan fordon och plattformar),
  • möjlighet att köpa rullstolsplatser till publika evenemang på biljettförmedlarnas webbplatser (Diskriminerings­ombudsmannen har under våren 2017 upprättat en rekommendation till evenemangsanordnare och biljettförmedlare för att utöka tillgängligheten av publika evenemang, obs. rekommendationen bör uppdateras särskilt vad gäller punkt 4. länk),   
  • tillgängligheten av webbplatser och applikationer och deras användbarhet bl.a. med skärmläsningsprogram,
  • textning av videor och program för hörselskadade samt teckenspråkstolkning,
  • enkelt språk i skriftligt material.