Observationer av den nationella rapportören om våld mot kvinnor till CEDAW-kommittén

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) 83 mötet; Bedömning av Finlands statliga rapport

Observationer av den nationella rapportören om våld mot kvinnor

Den finländska diskrimineringsombudsmannen fungerar som nationell rapportör om våld mot kvinnor. Skyldigheterna föreskrivs i lagen om ändring av lagen om dikrimineringsombudsmannen (988/2021) som trädde i kraft den 1 januari 2022. Den nationella rapportören bevakar och utvärderar den nationella politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i familjen. Den nationella rapportören arbetar självständigt och oberoende.

Rapportören önskar härmed fästa kommitténs uppmärksamhet vid de tematiska ärenden som anges nedan.

Behov av riksomfattande vittomspännande och samordnade strukturer för att bekämpa könsrelaterat våld mot kvinnor

Den nationella rapportören är bekymrad för avsaknaden av institutionaliserade strukturer för förebyggande av våld och den otillräckliga nivån på samarbetet och samordningen av tjänster för offer för könsrelaterat våld mot kvinnor.

Enligt rapportörens måste kommunala och regionala myndigheter och tjänsteleve-rantörer, inklusive icke-statliga organisationer, samarbeta och agera på ett samordnat sätt för att säkerställa ett effektivt skydd för offren och deras återhämtning. Utarbetandet av riksomfattande institutionella strukturer för samarbete och samordning samt tjänstevägar för offer för könsrelaterat våld och våld i nära relationer måste vara en väsentlig del av den pågående nationella social- och hälsovårdsreformen.

Hittills har de lokala myndigheterna haft ansvar för de kommunala social- och hälsovårdstjänsterna, inklusive förebyggande av könsrelaterat våld och våld i nära relationer. Rekommendationer för lokala och regionala myndigheter om förebyggande av våld i nära relationer på ett samordnat sätt utfärdades redan år 2008 av social- och hälsovårdsministeriet.

Rekommendationerna till trots har ärendet framskridit långsamt sedan rekommendationerna publicerades. Baserat på en undersökning som gjordes 2019 hade ungefär hälften av kommunerna och samkommunerna som besvarade undersökningen inte tillsatt någon samordnings- eller samarbetsgrupp för förebyggande av våld i nära relationer ännu i början av 2019, vilket hade fastställts i rekommendationerna. Samtidigt hade dock regioner med ordnade samarbetsstrukturer även oftare än andra regioner planerat tjänstevägar för klienterna för ingripande i våld i nära relationer och ställt upp övervakningsmål för förebyggande av våld i nära relationer. Den kommunenkät som Amnesty International Finland publicerade 2021 anger att kommunerna fortfarande har en svag kännedom om rekommendationerna för förebyggande av våld i nära relationer och inom familjen. Baserat på enkäten har rekommendationerna endast delvis implementerats i kommunerna och tillämpas inte i praktiken som förväntat. 

Tillgång till rättslig prövning för offer för sexuella och könsrelaterade trakasserier

Jämställdhetsombudsmannen har i sin berättelse till riksdagen 2022 rekommenderat att tillgången till rättslig prövning ska förbättras för offer för trakasserier (B 1/2022 vp). Det nuvarande regelverket är förvirrande för offren eftersom samma gärning kan prövas i ljuset av olika lagar och rättsmedel, och av olika behöriga myndigheter. Till exempel sexuella trakasserier i arbetslivet kan betraktas som könsrelaterad diskriminering som förbjuds genom lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986), som trakasserier eller annat osakligt bemötande som föreskrivs i arbetarskyddslagen (28 §, 738/2002), och kan utgöra ett eller flera brott som är straffbara enligt strafflagen (39/1889), såsom sexuellt antastande (20 kap. 6 §), arbetarskyddsbrott (47 kap. 1 §) och diskriminering i arbetslivet (47 kap. 3 §). Det finns inte så många rättsfall angående trakasserier som tillämpar lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, medan det verkar vara vanligare att inleda straffrättsliga förfaranden mot gärningsmannen. Detta är förståeligt, eftersom offret inte bär den ekonomiska risken vid straffrättsliga förfaranden om denne förlorar mot den svarande. Den kompensation offret kan få i straffrättsliga förfaranden är dock inte så bra som den skulle vara i ett fall där jämställdhetslagen tillämpas.

Jämställdhetsombudsmannen har efterlyst en övergripande granskning av rättsfallen och praxis i landet avseende trakasserier och att genomföra en reform därefter för att sänka tröskeln för offren att vidta rättsliga åtgärder och få bättre kompensation. Rapportören understöder ombudsmannens ståndpunkt.

Strafflagen (39/1889) och kön

Strafflagen bör granskas i sin helhet, och kön ska inkluderas som en relevant faktor både i de allmänna bestämmelserna om utdömande av straff och i det väsentliga innehållet i olika enskilda brott. Detta angreppssätt stöds både av Istanbulkonventionen och Europeiska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer (COM (2022) 105 final).

Medling i fall av våld i nära relationer

Den senaste nationella översikten över kriminalitet av det nationella institutet för kriminologi och rättspolitik (Krimo, Katsauksia 5/2022) avslöjar att det ofta förekommer medling i fall av våld i nära relationer. Våld i nära relationer utgör den näst vanligaste typen av alla våldsbrott som hänskjuts till medling. Överlag visar statistiken en stadig ökning av antalet fall av våld i nära relationer i nämnda förfarande (s. 176-177). Rapportören anser inte att medling är ett passande svar på våld i nära relationer.

Kristina Stenman
Nationell rapportör om våld mot kvinnor, Finlands diskrimineringsombudsman

Marjo Rantala
Överinspektör

15.09.2022