Likabehandling

I ett rättvist samhälle får faktorer med anknytning till personen, såsom funktionsnedsättning, sexuell läggning eller hudfärg, inte påverka människors möjligheter att få utbildning, arbete och olika tjänster. De grundläggande rättigheterna gäller alla.

Likabehandling innebär att alla människor är likvärdiga oberoende av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion eller övertygelse, åsikter, funktionsnedsättning, hälsotillstånd, sexuell läggning, kön, könsidentitet, könsuttryck eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

I Finlands grundlag hänvisar principen om likabehandling både till förbudet mot diskriminering och till jämlikheten mellan människor inför lagen. Diskrimineringslagen, strafflagen, jämställdhetslagen och arbetslagstiftningen preciserar förbudet mot diskriminering på olika livsområden.

Faktisk likabehandling kräver aktivt främjande 

Människor har olika utgångspunkter och möjligheter i samhället. Samma behandling av alla räcker inte alltid för att garantera likabehandling. Faktisk likabehandling förutsätter att man aktivt strävar efter att undanröja ojämlikhet som grundar sig på diskriminering, till exempel genom olika främjande åtgärder, inklusive positiv särbehandling. Faktisk likabehandling förutsätter också att man ingriper i indirekt diskriminering. Även om alla skulle behandlas på samma sätt kan konsekvenserna av samma behandling indirekt vara diskriminerande för vissa personer. Samma behandling av alla garanterar alltså inte icke-diskriminering eller likabehandling. 

För att uppnå faktisk likabehandling kan det alltså krävas till exempel positiv särbehandling eller för personer med funktionsnedsättning rimliga anpassningar. Målet med den skyldighet att främja likabehandling som vissa aktörer har enligt diskrimineringslagen är även att uppnå faktisk likabehandling.