Förverkligandet av likabehandling och de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland kräver fortfarande aktiva åtgärder
Vi publicerade diskrimineringsombudsmannens andra berättelse till riksdagen i slutet av mars. Berättelsen innehåller våra observationer från de senaste fyra åren: både glädjande framsteg och uppenbara upplevelser av diskriminering och utanförskap. Vi för fram lösningsförslag gällande dessa orosämnen. Vi har ofta dryftat dessa lösningar tillsammans med aktörer från civilsamhället och också med unga aktiva.
Likabehandling och grundläggande och mänskliga rättigheter erkänns allt tydligare som centrala värderingar i det finländska samhället. Däremot har diskriminerande och rasistiskt tal normaliserats till en del av den samhälleliga debatten och riktas särskilt mot sexual- och könsminoriteter, asylsökande samt rasifierade finländare.
Kundkontakterna till oss ökar varje år och år 2021 var de fler än tvåtusen. Detta berättar å ena sidan att allt fler känner till ombudsmannens arbete och upplever att de kan få hjälp i en diskriminerande situation. Talet berättar å andra sidan även att diskrimineringen fortfarande finns djupt i det finländska samhällets strukturer. På basis av undersökningar vet vi också att personer som erfarit diskriminering inte alltid söker hjälp, och att diskriminering i många grupper är ett mycket underrapporterat fenomen.
Det ännu finns mycket kvar att göra för att uppnå jämlikhet. Rasism och diskriminering är en erfarenhet som påverkar hela livet, ända från bandomen hos personer som tillhör en minoritet. Det är nödvändigt att agera för att en person som erfarit diskriminering kan lita på att någon inbegriper i diskrimineringen och diskrimineringen har konsekvenser för gärningsmannen.
Även de unga som är aktiva och tillhör en minoritet blir tyvärr ofta föremål för hatretorik och riktade trakasserier. Därför är det viktigt att såväl polisen, åklagarmyndigheten som domstolarna visar gränserna för yttrande- och åsiktsfriheten i enlighet med människorättsavtal och grundlagen. I de grundläggande rättigheterna ingår att de egna grundläggande rättigheterna inte får förverkligas på bekostnad andras grundläggande rättigheter.
I vårt arbete stöter vi fortfarande på missuppfattningen om att jämlikhet innebär att alla behandlas lika. Att behandla alla på samma sätt räcker emellertid inte för att garantera likabehandling. Denna missuppfattning orsakar till exempel allvarliga hinder för möjligheterna hos personer med funktionsnedsättning att delta i arbetslivet. Vi behöver en grundläggande ändring i vårt tankesätt, så att målet som FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ställt för oss om funktionsnedsatta personers verkliga jämlikhet och delaktighet förverkligas.
Likabehandling och de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland kan främjas
Många av de ändringar i lagstiftningen och för att utveckla strukturerna som presenterades i riksdagsberättelsen år 2018 har genomförts. En central helhet är emellertid på hälft: delreformen av diskrimineringslagen.
Diskrimineringslagen och övervakningssystemet som bygger på den innehåller metoder för att ingripa i diskriminering. Det har redan sam lats mycket information om lagens ändamålsenlighet och dess brister. Det är av största vikt att det i den pågående delreformen av diskrimineringslagen görs ändringar, med vilka diskrimineringsoffrets tillgång till sina rättigheter stärks. En fungerande övervakning förutsätter även att diskrimineringsombudsmannen har resurser för att svara på en ökande mängd kontaktförfrågningar och samtidigt ta initiativ till att avveckla diskriminerande strukturer.
I stora samhälleliga förändringsprocesser – vare sig det är fråga om digitalisering och en ökad användning av artificiell intelligens, eller att bygga välfärdsområden – är det väsentligt att myndigheterna har bered - skap och sakkunskap för att bedöma likabehandling utgående från olika befolkningsgruppers synvinkel, särskilt grupper som är i en sårbar ställning. Detta behov riktar sig såväl mot lagstiftning, förändringsprojekt som praktiskt genomförande. Jämlikhetsplanering är en lagstadgad och värdefull metod för att stödja dessa processer, och här borde hela statsrådet och ministerierna leda med sina exempel.
De grundläggande och mänskliga rättigheterna för befolkningsgrupper i en sårbar ställning står i centrum för ombudsmannens arbete. Vi har under de senaste åren bland annat lyft fram problem gällande uppehållstillstånd för människohandelsoffer, brister i familjeåterföreningspraxis för asylsökande barn som kommit utan sina vårdnadshavare samt situationen i samband med avlägsnande ur landet för de som tillhör grupper i sårbar ställning.
Offer för människohandel är i en svår och sårbar ställning och behöver trygghet genom uppehållstillstånd, tryggt boende, starka stödtjänster och en fungerande straffrättsligt förfarande. Med sina konkreta åtgärder ger handlingsplanen mot människohandel goda förutsättningar för att inbegripa i detta allvarliga människorättsliga problem.
Ändringarna i utlänningslagen som genomfördes åren 2015–2016 försvagade särskilt rättigheterna hos personer som söker internationellt skydd. Vissa korrigerande åtgärder har utförs åren 2020–2021, men ytterligare ändringar i utlänningslagen behövs. Ett exempel på detta är gruppen ”papperslösa” människor, där hundratals barn ingår. Den här gruppen behöver hållbara, mänskliga lösningar och att den politiska retoriken läggs åt sidan.
Statsrådet godkände hösten 2021 handlingsplanen för grundläggande och mänskliga rättigheter samt det första handlingsprogrammet mot rasism. Inom båda är den ledande principen att stärka informationsgrunden; den ena via indikatorer för grundläggande och mänskliga rättigheter, den andra genom uppföljningsdata om diskriminering. För att bygga denna informationsgrund behövs resurser för långsiktig forskning och datainsamling
Jag hoppas att denna berättelse är en språngbräda för en dialog där likabehandling och grundläggande och mänskliga rättigheter främjas och för vilka åtgärder ännu behövs. Hur bygger vi ett Finland som är ett tryggt och accepterande samhälle för alla de som bor här och flyttar hit? Där en människa som utsatts för diskriminering, ett offer för människohandel eller en asylsökande vet att de får stöd i sin situation och en rättvis behandling av sin sak. Ett samhälle där varje barn och ungdom får känna sig värdefull och viktig, som sitt egna, unika jag.
