Mot en högklassigare asylprocess

Under de senaste tre åren verkar den åtstramade asylpolitiken och den relaterade myndighetsverksamheten ha lett till slutresultat som är svåra att motivera ur både individens och samhällets synvinkel. I en ny utredning av Migrationsverket har man gjort en kvalitetsbedömning av beslut och gått igenom processerna. Det är bra att myndigheterna i Finland klarar av att kritiskt gå igenom även det egna arbetet och därmed vidareutveckla det.

Jag vill lyfta fram några frågor som under de senaste åren visat sig vara problematiska och, i synnerhet, vad vi kan göra för att förbättra saker och ting – framför allt rättsskyddet för asylsökande.

År 2016 gjordes många ändringar i lagstiftningen kring asylprocessen, vilket även ledde till omfattade effekter. Medborgarnas kritik har under den senaste tiden helt klart riktats mot utvisningarna. Det är dock inte det som är det centrala problemet, utan hela processen måste bedömas ur en rättsskyddssynvinkel. Om förtroendet för beslutsprocessen vacklar, ifrågasätts samtidigt legitimiteten hos verkställandet av beslut.

Åbo universitet och Åbo Akademi genomförde tillsammans med diskrimineringsombudsmannen en pilotundersökning om Migris beslut om internationellt skydd år 2015 och 2017. Den rättsliga ställningen för de 18–34 år gamla irakiska asylsökandena som granskades verkar ha försämrats mellan tidsperioderna för undersökningen. Ur individens synvinkel syntes den förändrade tolkningslinjen mest konkret i Migrationsverkets sätt att bedöma den rädsla för fysiskt eller psykiskt våld som sökanden åberopade och huruvida rädslan ansågs vara motiverad.

Den utredning som Migrationsverket publicerade i dag är en fortsättning på den här pilotundersökningen. Minister Mykkänen har fastställt som mål att kvaliteten på asylförfarandet och beslutsfattandet ska utredas.

Diskrimineringsombudsmannen gav i april riksdagen sin berättelse som innehöll rekommendationer om ändringar i lagstiftningen, bland annat i utlänningslagen. Beredningen av ändringarna tar tid, så realistiskt sett handlar det om följande regeringsperiod. Det finns emellertid saker vi kan göra redan nu.

Rättshjälp

Tillgången till rättshjälp är begränsad och alla asylsökande har inte rätt till ett biträde. Olika experter har i omfattande utsträckning diskuterat följderna av de förändringar som berör rättshjälp. Hittills har ingen kunnat motivera att denna förändring skulle vara lyckad med en endaste en indikator. En ny behandling av ärendena medför med säkerhet ingen ekonomisk nytta.

Justitieministeriet låter för närvarande göra en utredning om asylsökandenas rättshjälp. I utredningen ska man beakta såväl asylsökandenas upplevelser av rättshjälp som samverkan av de förändringar som berör rättsskyddet i mer omfattande utsträckning. Ändringarna som gäller rättshjälp har också haft en inverkan på vilka uppgifter beslutsfattaren använder som grund för beslutet om beviljande av internationellt skydd.

Bedömning av bevis

En annan detalj i Migrationsverkets utredning är de ansökningar som förvaltningsdomstolarna returnerar till Migrationsverket. I utredningen konstateras att förvaltningsdomstolarna år 2017 returnerade 32 procent (2 423 stycken) av de besvär de avgjort till Migri för behandling på olika grunder för upphävande. I utredningen har man öppnat upp beslut som förvaltningsdomstolen returnerat på grund av olika bedömning av bevis. Det här är intressant material som vi bör fördjupa oss i ytterligare, precis som i hela den övriga utredningen. I Migrationsverkets utredning konstateras också att ”när fakta godkänns och förkastas som enskilda fall och bedömningen av det framtida hotet endast görs i ljuset av de fakta som förkastats medan de fakta som godkänts åsidosätts, är det möjligt att en viss godkänd aspekt som är väsentlig med tanke på det framtida hotet i laga ordning lämnas obeaktad.”

En viktig observation i den pilotundersökning vi genomfört tillsammans med Åbo universitet och Åbo Akademi hade att göra med just det att beviströskeln för att få internationellt skydd höjdes avsevärt. Frågan om beviströskeln är utmanande, vilket även konstateras i denna utredning, men att bedöma ärendet i ljuset av lagstiftningen och den europeiska rättspraxisen är ett sätt att ta itu med frågan.

Eftersom det verkade som om beviströskeln hade höjts avsevärt i målgruppen för vår pilotundersökning, föreslog vi i vår riksdagsberättelse att utlänningslagen ska utökas med en bestämmelse om att bevisbördan ska fördelas mellan asylsökanden och myndigheten i enlighet med EU-lagstiftningen. Detta innebär (i enlighet med artikel 4 punkt 4 i EU:s normdirektiv) att en tidigare rättskränkning som asylsökanden upplevt betraktas som en allvarlig indikation på att sökandens rädsla för förföljelse är motiverad eller att sökanden löper en verklig risk att utsättas för allvarlig skada, om det inte finns en motiverad orsak att göra bedömningen att förföljelsen eller skadan inte kommer att upprepas.

I Migrationsverkets utredning har också identifierats och erkänts att det stora antalet ansökningar i förhållande till resurserna ledde till problem och brister i asylprocessen. Såsom konstateras i utredningen pågår ännu besvärsprocesserna för många av de ansökningar som behandlades vid den tidpunkten eller så har sökandena lämnat in nya ansökningar. Därför bör man ta en andra och kanske ännu en tredje ansökan om asyl på allvar. Tröskeln för att behandla dem på nytt ska vara låg så att felen kan rättas till. Det händer beklagligt ofta att de inte undersöks i laga ordning.

Sårbarhet

Det är också på sin plats att påminna om att när vi talar om asylsökande, talar vi om människor i nöd, människor i sårbar ställning och människor som ofta är traumatiserade. Målet med asylprocessen är uttryckligen att identifiera dem som är i behov av internationellt skydd, varit med om tortyr och som är utsatta. Det får inte ske på ett sådant sätt att endast de starka klarar sig. Asylprocessen syftar inte till att bevaka våra gränser utan att hjälpa människor i nöd.

Människor i mycket sårbar ställning bör identifieras genast i början av asylprocessen eftersom de har rätt till särskilt stöd. Detta kan till exempel betyda att asylsökande med funktionsnedsättning vid förhör garanteras sådana rimliga anpassningar som diskrimineringslagen ålägger myndigheterna att göra. Det kan innebära att en asylsökande som utsatts för tortyr får besöka en läkarmottagning eller att man i fråga om en asylsökande som lider av en dissociativ störning och förlorat sin verklighetsuppfattning identifierar vad tillståndet innebär med tanke på bedömningen av fallet.

Familjeåterförening

Det talas ofta om att det bör finnas fler sätt att lagligt komma till ett land. Hos oss är familjeåterförening är ett sådant sätt och en viktig del av asylsystemet. Tack vare principen om familjeåterförening kan en invandrare med flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande på laglig väg få sina familjemedlemmar till sitt nya hemland. Undersökningar har visat att invandrare som får bo med sin familj integreras bättre. Praxisen ser dock annorlunda ut, och även familjeåterföreningar har försvårats på många sätt. Vår lagstiftning innehåller till denna del faktorer som skapar olikvärdighet. Byråkratin kring familjeåterförening känns ibland övermäktig och man ifrågasätter alltid huruvida familjerna talar sanning.

Exempel: En familjefar hade beviljats flyktingstatus i Finland. Familjen hade flytt från hemlandet tillsammans, men familjemedlemmarna hade på vägen skilts åt, eftersom flykten till Europa skulle ha varit för riskfylld för makan och de små barnen. Ansökan om familjeåterförening avslogs eftersom den fasta familjegemenskapen ansågs ha brutits under den långa tiden på flykt. Med andra ord – eftersom familjen på grund av omständigheterna hade varit åtskild länge, betraktades de plötsligt inte längre som en familj. Låt oss fundera på denna situation i en finländsk kontext. Bryter en förälder som arbetar utomlands i flera år familjebandet? När man frågar en människa vad som är viktigast i livet är svaret oftast ”familjen”. Varför skulle det inte vara så för en flykting?

I vår riksdagsberättelse anser vi att rätten till ett familjeliv ska tryggas på lika grunder för personer som beviljats flyktingstatus och personer som beviljats status som alternativt skyddsbehövande, så att försörjningsförutsättningen inte tillämpas på deras ansökningar om familjeåterförening. Man ska i synnerhet beakta barnets rätt till ett familjeliv och föräldrarnas omsorg.

Låt oss ta vårt förnuft till fånga, låt oss erkänna och rätta till de fel vi gjort. Så enkelt är det. Likaså skulle vi efter en ganska kort beredning kunna återställa de förändringar som i utredningen om rättshjälp konstaterats vara dåliga. Migrationsverket skulle kunna behandla nya ansökningar grundligare. Utbildningen och anvisningarna för att identifiera sårbarhet ska förbättras. Vad gäller familjeåterförening skulle man kunna anamma ett tillvägagångssätt som i högre grad beaktar de mänskliga rättigheterna och göra byråkratin mer flexibel så att människor som vistas i landet lagligt skulle ha möjlighet att få sin familj hit.

Blogginlägget grundar sig på ett anförande av diskrimineringsombudsmannen vid inrikesministeriets seminarium ”Voiko turvapaikkahakemusten käsittelyyn luottaa?” (Kan man lita på behandlingen av ansökningarna om asyl?) den 14 juni 2018.