Skoltransporten ska stödja barn, inte belasta dem
När skolterminen inletts har också skoltransporterna kommit i gång för såväl långväga resenärer som för de skolelever som behöver taxiskjuts på grund av en funktionsnedsättning eller sitt hälsotillstånd. Ställvis har problem framkommit i fråga om beviljande av och arrangemang kring taxiresor. Exempelvis berättar Yles nyheter om barn vars skolresor med taxi överskrider de maximala 2,5 timmar dagligen som lagen tillåter.
Skoltransport är en av de stödformer som barnet får. För att skolskjutsen faktiskt ska fungera som ett stöd måste den genomföras utgående från barnets behov. Två och en halv timme är rätt mycket tid under ett barns dag. Barn behöver också tid för läxorna, vila, hobbyer, fritid och tid att tillbringa tillsammans med kompisar och familj. Vad innebär belastningen från en onödigt lång skolresa för ett högkänsligt barn i fråga om att koncentrera sig på lektionerna och orka genom dagen?
När det gäller skolskjutsar har även många andra utmaningar framkommit. Diskrimineringsombudsmannen har exempelvis kontaktats i ett ärende som gäller ett barn med funktionsnedsättning som inte kan fortsätta i den skola där det får fungerande stödinsatser därför att kommunen inte beviljar barnet transport till skolan i fråga. I ett annat fall erbjöds ett barn med funktionsnedsättning taxiskjuts hem endast direkt efter skolan, inte efter eftermiddagsklubben. Lagen om grundläggande utbildning förutsätter dock att skoltransport ordnas så att det blir möjligt för barnet att delta i morgon- och eftermiddagsverksamhet.
Oklarheter har eventuellt uppstått delvis på grund av att lagen om grundläggande utbildning inte uppmärksammar funktionsnedsättningar i paragrafen om skolresor. Detta har framkommit när diskrimineringsombudsmannen kontaktats. Man märker på vissa beslut som kommunerna fattat att man inte har kunnat eller velat beakta diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen gäller ändå också skoltransporten liksom även all undervisning och småbarnspedagogiken. Utbildningsanordnarens beslut kan påverka barn med funktionsnedsättning på ett sätt som förhindrar att deras rättigheter tillgodoses på lika villkor, och kan försvaga dessa barns välbefinnande och energi för skolan.
Enligt diskrimineringslagen har myndigheter och utbildningsanordnare en skyldighet att främja likabehandling. Detta betyder inte att endast den miniminivå – eller strax under – som lagen förutsätter ska genomföras. Det betyder att man ska göra en bedömning av huruvida likabehandlingen förverkligas inom verksamheten och att man vidtar konkreta åtgärder. Artikel 7 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskriver att i alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet. Artikel 24 i konventionen behandlar rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning. Enligt denna ska personer med funktionsnedsättning ges nödvändigt stöd inom det allmänna utbildningssystemet för att underlätta deras ändamålsenliga utbildning.
Syftet med skoltransporten är att göra det möjligt för barn att åtnjuta sin rätt till grundläggande utbildning. Det verkar ändå som att man ofta vid sidan av kostnadsberäkningar glömmer bort tryggandet av kvaliteten på elevens skolgång. I stället kommer saken snarare att handla om en teknisk prestation i hur man forslar barnet fram och tillbaka till skolan. Problem med skoltransporten kan leda till att barnets rätt till grundläggande utbildning äventyras.
När det gäller barn med funktionsnedsättningar blir situationen särskilt känslig. Om skolgången kanske inte heller i övrigt är enkel, blir det inte bättre av att skolskjutsen ytterligare ökar belastningen. Kostnader kan inte godtas som skäl till att barns lagstadgade rätt till utbildning äventyras. Skolan tillhör alla.
