Diskriminering och likabehandling

Diskrimineringslagen omfattar flera olika sätt med vilka ombudsmannen kan ingripa i diskriminering och främja likabehandling. I praktiken innebär diskrimineringsombudsmannens arbete till exempel rådgivning, utredning av enskilda fall, främjande av förlikning mellan parterna, utbildning, insamling av information samt att påverka lagstiftningen och myndighetspraxis. 

Diskriminering betyder att en person behandlas sämre än andra på grund av någon personlig egenskap. Alla människor har rätt till likabehandling och diskriminering förbjuds i flera av våra nationella lagar, diskrimineringslagen och strafflagen samt i internationella avtal om mänskliga rättigheter. 

Ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person är förbjudna diskrimineringsgrunder enligt diskrimineringslagen.

I ett rättvist samhälle får faktorer med anknytning till personen, såsom funktionsnedsättning, sexuell läggning eller hudfärg, inte påverka människors möjligheter att få utbildning, arbete och olika tjänster. De grundläggande rättigheterna gäller alla.

Främjande av likabehandling betyder att man ingriper i diskriminering och förebygger diskriminering enligt plan och målsättningar och därmed strävar efter att trygga den faktiska jämlikheten bland människor. 

Enligt diskrimineringslagen ska myndigheter, privata aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter, utbildningsanordnare och arbetsgivare bedöma och främja likabehandling i sin verksamhet och utarbeta en likabehandlingsplan för att främja likabehandling. 

Vem som helst kan bli diskriminerad. Diskriminering sker på olika livsområden på många olika sätt. Diskriminering kan till exempel ske inom privat service, inom hälsovården, i skolan, i samband med uthyrning av en lägenhet eller som trakasserier på arbetsplatsen.